NAEL

Maja sees oli nael. Üks nael, mis hoidis kogu elamist koos.
Esimesed olid selle löönud, siis, kui nad siia tulid.
Siis läks nael meelest ära.
Vahepeal rippus selle otsas peremehe jakk, kui ta kalalt tuli
ja selle sinna viskas.
Hiljem hoidis perenaine naela otsas põlle. Ta askeldas ilma põlleta.
Kunagi löödi seinad papiga üle ja nael jäi sinna alla.
Aja jooksul muutus papp koledaks ja ka naelamügarik hakkas välja paistma. Aga kõik oli ju nagunii ligadi-logadi ja keegi sellest välja ei teinud.
Kellelegi see silma ei hakanud.
Aeg läks ja pererahvas suri. Ilma järeltulijateta.
Paljude aastate pärast tulid siia uued. Sõitsid autoga õuele, tõstsid
plastmasstoolid välja, raiusid maha kõik puud ja põõsad, kuulasid muusikat.
Ühel päeval asuti maja kallale.
Otsiti nael üles, tõmmati välja.
Raginal kukkus lagi ja katus, hakkasid veerema palgid, varises põrand.
Kuhugi minema hõljus ka aegade hõng.

SPIKEN

I huset satt en spik. En spik, som höll ihop hela bostaden.
De första som slog sig ner här hade slagit in den.
Sedan glömdes spiken bort.
Under tiden hängde husbondens rock på den, när han kom från fisket
och slängde dit den.
Senare hade husmor ett förkläde på spiken. Hon gick och stökade utan förkläde.
Någon gång sattes pappskivor upp på väggarna och spiken blev kvar under dem.
Med tiden blev pappen ful och spikhuvudet började titta fram. Men allt
var ju ändå på trekvart och ingen brydde sig om det. Den störde inte någon.
Tiden gick och husfolket dog. Utan efterlevande.
Efter många år flyttade nya in. De körde fram bilen på gården, lyfte ut
plaststolarna, högg ner alla träd och buskar, lyssnade på musik.
En dag började de med huset.
Spiken upptäcktes och drogs ut.
Med ett brak föll taket ned, stockarna började rulla, golvet rasade ihop.
Iväg någonstans flyktade också minnet av gångna tider.

ÕNN

Kui ma üheksakümnene olen, olen õnnelik.
Olen oma maa ja enda tarvis sünnitanud palju lapsi, teinud huvitavat tööd ja armastanud väga palju.
Jah, ma arvan, ma olen õnnelik vanamutt.
Kahju muidugi, et ma praegu õnnelikuna end ei tunne. Aga ma oskan
unistada ja arvata, et õnn on tulemas, mis siis, et kolmekümne aasta pärast.
Praegu on küll hea, et kõigil on mobiiltelefonid. Saab kätte ja edasi
öelda, mis vaja. Mis siis, et arved on suured ja ära ei suuda maksta.
Aga alati on see raha ju leitud.
Mis oleks, kui võtaks ühe kõne.
Ajas ette, üheksakümnesele endale. Küsiks või vähemalt aimaks hääletoonist,
kui õnnelik ma täpselt olen.
Ükskord peab ju õnn tulema. Ma loodan, et nii vanana pole mõtet pettuda.

LYCKA

När jag är nittio är jag lycklig.
Åt mitt land och för eget bruk har jag fött många barn, haft intressanta arbeten och älskat mycket.
Ja, jag tror att jag är en lycklig gumma.
Synd bara att jag inte känner mig lycklig nu. Men jag kan drömma och tro
att lyckan kommer, vad gör det att den kommer först om trettio år.
Det är väl bra att alla har mobiltelefoner. Man får tag på folk och får sagt det som behövs. Vad gör det att räkningarna är höga och att man inte kan betala.
Men det har ju ändå alltid ordnat sig med pengarna.
Om jag skulle ta och ringa ett samtal.
Framåt i tiden, till mig själv som nittioåring. Jag kunde fråga eller åtminstone ana av tonläget, exakt hur lycklig jag är.
Någon gång måste ju lyckan komma. Jag hoppas att det inte finns anledning att bli besviken när man blir så gammal.