|
 |
|
Kätlin
Vainola
NAEL
Maja sees oli nael.
Üks nael, mis hoidis kogu elamist koos.
Esimesed olid selle löönud, siis, kui nad siia tulid.
Siis läks nael meelest ära.
Vahepeal rippus selle otsas peremehe jakk, kui ta kalalt tuli
ja selle sinna viskas.
Hiljem hoidis perenaine naela otsas põlle. Ta askeldas ilma põlleta.
Kunagi löödi seinad papiga üle ja nael jäi sinna alla.
Aja jooksul muutus papp koledaks ja ka naelamügarik hakkas välja
paistma. Aga kõik oli ju nagunii ligadi-logadi ja keegi sellest
välja ei teinud.
Kellelegi see silma ei hakanud.
Aeg läks ja pererahvas suri. Ilma järeltulijateta.
Paljude aastate pärast tulid siia uued. Sõitsid autoga õuele,
tõstsid
plastmasstoolid välja, raiusid maha kõik puud ja põõsad,
kuulasid muusikat.
Ühel päeval asuti maja kallale.
Otsiti nael üles, tõmmati välja.
Raginal kukkus lagi ja katus, hakkasid veerema palgid, varises põrand.
Kuhugi minema hõljus ka aegade hõng.
SPIKEN
I huset satt en spik.
En spik, som höll ihop hela bostaden.
De första som slog sig ner här hade slagit in den.
Sedan glömdes spiken bort.
Under tiden hängde husbondens rock på den, när han kom
från fisket
och slängde dit den.
Senare hade husmor ett förkläde på spiken. Hon gick och
stökade utan förkläde.
Någon gång sattes pappskivor upp på väggarna och
spiken blev kvar under dem.
Med tiden blev pappen ful och spikhuvudet började titta fram. Men
allt
var ju ändå på trekvart och ingen brydde sig om det.
Den störde inte någon.
Tiden gick och husfolket dog. Utan efterlevande.
Efter många år flyttade nya in. De körde fram bilen på
gården, lyfte ut
plaststolarna, högg ner alla träd och buskar, lyssnade på
musik.
En dag började de med huset.
Spiken upptäcktes och drogs ut.
Med ett brak föll taket ned, stockarna började rulla, golvet
rasade ihop.
Iväg någonstans flyktade också minnet av gångna
tider.
ÕNN
Kui ma üheksakümnene
olen, olen õnnelik.
Olen oma maa ja enda tarvis sünnitanud palju lapsi, teinud huvitavat
tööd ja armastanud väga palju.
Jah, ma arvan, ma olen õnnelik vanamutt.
Kahju muidugi, et ma praegu õnnelikuna end ei tunne. Aga ma oskan
unistada ja arvata, et õnn on tulemas, mis siis, et kolmekümne
aasta pärast.
Praegu on küll hea, et kõigil on mobiiltelefonid. Saab kätte
ja edasi
öelda, mis vaja. Mis siis, et arved on suured ja ära ei suuda
maksta.
Aga alati on see raha ju leitud.
Mis oleks, kui võtaks ühe kõne.
Ajas ette, üheksakümnesele endale. Küsiks või vähemalt
aimaks hääletoonist,
kui õnnelik ma täpselt olen.
Ükskord peab ju õnn tulema. Ma loodan, et nii vanana pole
mõtet pettuda.
LYCKA
När jag är
nittio är jag lycklig.
Åt mitt land och för eget bruk har jag fött många
barn, haft intressanta arbeten och älskat mycket.
Ja, jag tror att jag är en lycklig gumma.
Synd bara att jag inte känner mig lycklig nu. Men jag kan drömma
och tro
att lyckan kommer, vad gör det att den kommer först om trettio
år.
Det är väl bra att alla har mobiltelefoner. Man får tag
på folk och får sagt det som behövs. Vad gör det
att räkningarna är höga och att man inte kan betala.
Men det har ju ändå alltid ordnat sig med pengarna.
Om jag skulle ta och ringa ett samtal.
Framåt i tiden, till mig själv som nittioåring. Jag kunde
fråga eller åtminstone ana av tonläget, exakt hur lycklig
jag är.
Någon gång måste ju lyckan komma. Jag hoppas att det
inte finns anledning att bli besviken när man blir så gammal.
|